Emily Brontë <br/>Manusbearbetning: Seán M. Wilson

Emily Jane Brontë föddes den 30 juli 1818 som det femte av Maria Branwell och Patrick Brontës sex barn: de andra hette Maria (född 1814), Elizabeth (1815), Charlotte (1816), Patrick Branwell (som bara kallades Branwell, 1817) och Anne (1820). Emilys far Patrick var anglikansk präst och författare, född på Irland år 1777. Hennes mor Maria föddes i Cornwall 1783 och tillhörde en välbärgad köpmannafamilj. I april 1820 flyttade familjen in i prästgården i Haworth (i dag är prästgården ett museum: Brontë Parsonage Museum, www.bronte.org.uk). Ett år senare flyttade Emilys moster Elizabeth in i prästgården för att hjälpa till med barnen och ta hand om Maria, som led av svår cancer. Maria Brontë avled några få månader senare, i september 1821, när Emily bara var tre år gammal. Mycket på grund av Patricks arbete var prästgården i Haworth ett litterärt hushåll, och där fanns en stor samling böcker. Från tidig barndom skrev syskonen Brontë berättelser där de i påhittade kungariken skildrade olika människors liv, krig och lidanden.

I juli 1824 skickades tioåriga Maria och nioåriga Elizabeth i väg till Clergy Daughter’s School i Cowan Bridge, Lancashire. Åttaåriga Charlotte och sexåriga Emily anslöt sig till dem i augusti. Livet på internatskolan måste ha varit hårt. Maria blev snart sjuk och skickades hem i februari 1825. Hon dog i Haworth i maj, och samma månad blev även Elizabeth sjuk. Liksom sin syster skickades hon hem och dog bara några månader senare. Båda hade drabbats av tuberkulos, och deras död resulterade i att Emily och Charlotte togs hem från skolan. I stället undervisades de i hemmet av sin far och moster Elizabeth.

Tjugo år gammal blev Emily lärare på Law Hill School i Halifax. Tjänsten innebar oerhört långa arbetsdagar och det påverkade hennes hälsa. Hon tvingades sluta sitt arbete efter bara några månader och återvända hem. Tre år senare, 1842, reste Emily till Bryssel med sin syster Charlotte för att studera på Pensionnat Heger, en internatskola som drevs av Constantin Heger och hans fru. Emilys moster Elizabeth betalade för deras resa, och tanken var att de skulle starta en egen skola i prästgården när de kom hem igen. De blev dock tvungna att återvända till England redan samma år då deras moster Elizabeth dog, 66 år gammal.

Efter en tid kom systrarna äntligen igång med sitt skolprojekt. Olyckligtvis slutade alltsammans i fiasko då de inte lyckades locka till sig en enda elev. Detta var emellertid bara till världslitteraturens fördel. Systrarna hade fortsatt att skriva genom åren och 1846, då de gett upp tanken på att starta en skola, bestämde de sig för att ge ut ett urval av sina dikter. De betalade själva kostnaden för boken, som fick det blygsamma namnet Poems, och tryckte den i tusen exemplar till en kostnad av omkring femtio pund. Boken fick en del fina recensioner, men bara två exemplar såldes under det första året. Den gavs inte ut under deras riktiga namn, utan under pseudonymerna Currer (Charlotte), Ellis (Emily) och Acton (Anne) Bell. Ett år senare, 1847, gav de tre systrarna ut sina respektive mästerverk, återigen under namnet Bell. Emily gav ut Svindlande höjder i två delar, vilka utgjorde de första delarna i en trilogi där den tredje och avslutande delen var Annes roman Agnes Grey. Charlottes bok under detta anmärkningsvärda år var förstås Jane Eyre.

Det som borde ha varit en lycklig tid i systrarnas liv förvandlades snart till en tragedi. Deras bror Branwell hade missbrukat alkohol och opium i många år, och han avled till slut 1848. Han blev bara trettioett år gammal. Vid samma tid insjuknade både Anne och Emily i tuberkulos. Emily avled i december 1848, bara trettio år gammal, och Anne dog fem månader senare i maj 1849, vid tjugonio års ålder. Charlotte levde längst av syskonen, men bara till 1855, då också hon dukade under i tuberkulos, trettionio år gammal. Ingen av systrarna fick några barn. Deras far överlevde dem allesammans och dog till sist i juni 1861, vid åttiofyra års ålder.

Tråkigt nog fick inte Emily leva tillräckligt länge för att hinna se sin bok ges ut under hennes eget namn. Det skedde först 1850, då Charlotte redigerade och publicerade Svindlande höjder som en enda, sammanhållen roman. Till en början fick boken blandad kritik. Många tyckte att berättelsen var för komplicerad och svårtillgänglig, men i efterhand förstår man att boken troligtvis bara var före sin tid. I dag anses Svindlande höjder vara ett mästerverk inom den engelska litteraturen. Det är både anmärkningsvärt och sorgligt att Svindlande Höjder kom att bli Emilys första och enda roman, med tanke på det ovanligt känslomässiga djupet, de komplexa karaktärerna och ett fascinerande händelseförlopp som spänner över en lång tidsperiod. Ett storslaget mästerverk, skapat av en författare vars eget liv var kantat av många tragedier.