Charlotte Brontë
Manusbearbetning: Amy Corzine
Charlotte Brontë föddes den 21 april 1816 som det tredje av Maria Branwell och Patrick Brontës sex barn. Hennes far Patrick var irländare, anglikansk präst och författare. Charlottes mor Maria tillhörde en framgångsrik köpmannafamilj. Hon led av cancer och dog i september 1821, när Charlotte bara var fem år gammal. Prästgården i Haworth var ett litterärt hushåll. Från tidig barndom skrev syskonen Brontë berättelser om olika påhittade figurers liv, krig och lidanden. 1824 skickades Charlotte och tre av hennes systrar till en internatskola i Lancashire. Hennes två äldre systrar blev båda sjuka i tuberkulos och skickades hem. De avled av året därpå, och som ett resultat av deras död togs Charlotte och hennes yngre syster Emily hem från skolan. Livet på internatskolan måste ha varit hårt, och händelserna gjorde helt klart ett stort intryck på Charlotte, som senare använde upplevelsen i sin beskrivning av Lowoodskolan och Helen Burns död i Jane Eyre. Faktiskt är det en hel del i boken som återspeglar Charlottes eget liv. Charlotte, liksom Jane, arbetade flera år som guvernant i olika familjer.
1842 reste Charlotte och Emily till Bryssel för att studera på Pensionnat Heger, en internatskola som drevs av Constantin Heger och hans fru. Flickornas moster, Elizabeth Branwell, betalade resan, och tanken var att de skulle starta en egen skola i prästgården när de kom hem igen. De blev dock tvungna att återvända redan samma år då deras moster Elizabeth dog – precis som Jane Eyre fick återvända till Gateshead när hennes moster Reed låg för döden. Charlotte reste ensam tillbaka till Bryssel i januari 1843 för att ta en lärartjänst på Pensionnat Heger. Den andra vistelsen där blev inte lyckosam. Hon kände sig ensam utan sin syster, längtade hem och hade dessutom börjat utveckla starka känslor för Constantin Heger. Hon återvände hem till Haworth ett år senare i januari 1844, men hennes tid på Pensionnat Heger skulle senare inspirera två andra av hennes böcker: Professorn och Villette. Och hennes dragning till den gifte Constantin verkade återkomma i Jane Eyres kärlek till mr Rochester.
Efter ett misslyckat skolprojekt – de lyckades inte locka till sig en enda elev – bestämde sig Charlotte, Emily och den yngsta systern Anne 1846 för att ge ut ett urval av sina dikter. Boken hette rätt och slätt Poems (Dikter) och gavs ut under pseudonymerna Currer (Charlotte), Ellis (Emily) och Acton (Anne) Bell. Den trycktes i tusen exemplar till en kostnad av omkring femtio pund, som de själva betalade. Boken fick några fina recensioner, men bara två exemplar såldes under det första året. Samma år som Poems gavs ut blev Charlotte också klar med sin första roman, Professorn. Den refuserades av flera utgivare, men Charlotte blev ändå inte avskräckt. Följande år kom hennes Jane Eyre, Emilys Svindlande höjder och Annes Agnes Grey – alla utgivna under deras Bell-pseudonymer. Systrarna dolde sig bakom sina antagna namn fram till 1848, då Annes andra roman, Främlingen på Wildfell Hall, gavs ut och de tvingades avslöja vilka de var.
De här första framgångarna för systrarna överskuggades snart av sorg. Deras bror Branwell hade missbrukat alkohol och opium i många år och dog till slut 1848, strax därefter avled både Emily och Anne i tuberkulos. Under denna dystra tid sökte Charlotte tröst i sitt skrivande, och hennes nästa roman, Shirley, kom ut i oktober 1849. Hon var nu en känd författare och drog till sig en hel del uppmärksamhet. Under ett av sina många Londonbesök träffade hon till exempel inte bara sin litteräre idol, W.M. Thackeray, utan fick också sitt porträtt målat av den populäre societetskonstnären George Richmond. Hennes nästa roman, Villette, kom ut 1853 och blev också hennes sista. Charlotte gifte sig med pastor Nicholls i Haworths kyrka den 29 juni 1854. Hon blev snart gravid, och samtidigt började hennes hälsa försämras. Charlotte och hennes ofödda barn dog den 31 mars 1855, tre veckor före hennes trettionionde födelsedag. På hennes dödsattest anges dödsorsaken som tuberkulos. Hennes far Patrick överlevde alla sina barn och dog i juni 1861, åttiofyra år gammal.